Min syn på språk 

Språk har alltid haft och fortsätter att inta en central del i människors liv. Förr ringde vi när avstånden skiljde oss åt. I dag dominerar den skrivna formen när vi ska kommunicera med varandra, via sociala plattformar på nätet, e-post och sms för att bara nämna några av de kanaler vi använder oss av.

Vi har alla språkkänsla, en språklig intuition som underlättar för oss i valet mellan ord, uttryck och formuleringar. För det mesta leder den oss rätt och med lite god vilja gör vi oss alla förstådda. Därför är det oftast först när vi ska skriva ett stycke text till någon vi endast har en formell relation till, exempelvis en arbetsgivare eller en lärare, som vi blir osäkra på om det vi har skrivit verkligen är korrekt. Då kanske man undrar om det heter ”Med vänliga hälsningar” eller ”Med vänlig hälsning”, när två ord ska samman- eller särskrivas eller hur interpunktionstecken ska användas. Hur obetydliga språkfel än kan tyckas vara riskerar de att dra ned helhetsintrycket och minska avsändarens trovärdighet.

Fyra saker gör sig påminda när vi skriver en text: skrivregler, genrekonventioner samt textens syfte och målgrupp. Ovan nämns exempel på problem kopplade till språkregler. Hur någonting ska skrivas går ofta att ta reda på i ord- och handböcker. Då är det betydligt svårare att hitta rätt stilnivå och träffa rätt ton när man skriver i en given genre. I skönlitteraturen står det en fritt att själv välja skrivform, även om olika genretyper skiljer sig åt stilmässigt. Inom sakprosan är reglerna striktare och antalet texttyper som hör till kategorin sakprosa är stort. Nedan ger jag ett exempel på hur stil och ton kan manifestera sig i en text och varför olika stilmedel hör hemma i en text.

Förstaårsstudenten vid en högskola eller ett universitet frågar sig kanske om språket och tonen i en uppsats han eller hon har skrivit är tillräckligt akademisk. En välskriven vetenskaplig text utmärks av den formella tonen, det vill säga att den är tydlig, saklig och koncis. Men det ska också finnas ett flöde i texten som gör att texten känns ledig och naturlig i sitt tilltal. Det kan nämligen vara ett drag som ökar avsändarens trovärdighet, då det visar att sändaren inte behöver kompensera för innehållsliga brister med ett överlastat språk. Vanligast är att texten får slagsida åt det ena eller andra hållet, det vill säga att språket antingen är för talspråkligt eller för högtravande. Gränsen mellan formellt och högtravande eller talspråkligt och ledigt kan tyckas vara hårfin, men är egentligen inte alltför svår att upprätthålla om man utgår från en handfull enkla grundprinciper. Stryk till exempel alla ”så” i en text och den gör genast ett proffsigare och mindre talspråkligt intryck.

Men spannet av genretyper mellan olika former av sakprosa är stort och det är viktigt att anpassa tonen efter den genre som är för handen. För att skapa en stilistiskt sammanhållen text kan det vara bra att bekanta sig med genren, till exempel genom att läsa så kallade parallelltexter. På så sätt kan man ta reda på hur texttypen ska hanteras på ett mer övergripande plan (uppbyggnad av text på sats- och meningsnivå) såväl som hur man ska förhålla sig till textens enskildheter, till exempel bildspråk och anglicismer. Alla ord och konstruktioner fungerar i en text så länge de stoppas in i sitt rätta sammanhang.